DeniseBeskow

Jag anser att ensamheten är olik på alla sätt och vis, du kan vara ensam på det sättet att du är utan sällskap på en promenad, du äter själv eller är ensam hemma. Men du vet att du för det mesta inte förblir ensam, någon kommer alltid hem. Sen finns det ensamhet när ingen kommer hem igen, en förlorad mamma som i texten ”Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg” (skriven av Joyce Carol Oates 1938), pappa eller bror kan skapa en stor ensamhet i en människa. Förlorad bror, och även en far. Även förlusten av en person men som fortfarande har livet kvar. Det är hårt men man tar sig alltid upp. Själv anser jag att ensamheten trotts människors närvaro är den värsta.  Du vet att dem finns men att det inte finns någon värme, du vet att dem är där men att de inte ser dig, eller inte hör dig, kanske inte lyssnar. EN kram utan värme.