DeniseBeskow

Om du skulle fråga mig varför? Varför jag åker till olika ställen, varför jag lämnar de ställen där jag varit lycklig, varför jag byter, miljö, stil eller intressen. Så skulle jag om jag inte tänkt efter svarat att jag vet inte och är spontan. Men nu när jag funderar och tänker så vet jag svaret. Jag letar efter den där ständiga lyckan, den som bevaras och finns kvar. Se det som en pojkvänn, ett plagg eller ett hem. Du är kär och förälskad, men ibland tar kärleken slut och du inser att den inte längre går att kämpa för. Ibland blir en tröja förliten och kanske smutsig och du känner dig obekväm, varm och instängd i den, då inser du att det är dags att göra om den eller til loch med slänga den. Säg att du köpte en lägenhet för några år sedan och den var ditt allt, du smyckade ut den utifrån dig själv och din personlighet, några år senare känns allt gammalt och kallt, minnen otäcka som få sitter och lurar i väggarna och vi känner för att riva ner tapeterna.

I inte allt för stor grad är detta vad jag gör och känner, men jag vill inte låta det gå för långt. Tro inte att jag är olycklig, det är jag verkligen inte, jag ler för det mästa och känner den posetivitet som kommer allt oftare innefrån mig, jag bara tänker och grubblar över möjligheter till att få den där lyckan att bevaras. Man ska lämna festen när den är som roligast, då har man kvar minnet för evigt och kan njuta av de blommiga tapeterna där ögon som ler åt dig finns.