Åtrån är för stark för att inse att det aldrig blir verklighet
Varför är det så svårt att förstå att man blir ratad? Kan vi inse det och traska motsatt håll så skulle det hela bli så mycket enklare och man skulle gå vidare utan att bli stående ensam och ångra sig. Jag ska föra ett exempel så att ni förstår bättre.
Jag har en vänn, vi var ute en sen lördags kväll. En Trio som dansade genom natten och mös i filtar under värmande lampor. Vi hade kul och njöt av varandras sälskap och delade med oss av varandras liv. Ändå ser vi på min vän att tankarna är någon annanstans, allt hon kan tänka på är när han kommer och om han kommer.
När väl han kommer är fokusen total och att dansa är inte ett option i fråga. Hennes svartsjuka uppkommer när hon trott att de skulle gå hem tillsammans men ser honom med en annan mitt på dansgolvet omsvärmat av obegripligt blinda personer enligt henne skulle jag tro, det ända hon ser är att hon håller på att tappa honom eller kanske redan gjort det.
Det slutar i alla fall med att hon följer med honom under mycket om och men. Väl hemma hinner de knappt ta av sig skorna innan hon blir tillsagd att gå. Vilsen och förvirrad traskar hon ut genom dörren och hoppar på T-banan. Lite tårar och funderingar och sedan ringer telefonen och han är i andra sidan och ber henne att komma tillbaka. Som en förtrollad flicka som bara vill leka med sin docka springer hon antagligen tillbaka i hopp om en bättre gång.
Hon vaknar upp går hem och undrar om det blir någon mer gång. Men tror att det aldrig kommer att bli mer..
Jag kan inte sluta fundera på vad det finns i oss tjejer som gör att vi faller tillbaka om igen hos den man vi åtrår så fruktansvärt. Varför kan vi inte bara inse att det aldrig blir verklighet?
Sorry Girl. I love you och Jag har själv gjort samma misstag med du vet vem...
Jag har en vänn, vi var ute en sen lördags kväll. En Trio som dansade genom natten och mös i filtar under värmande lampor. Vi hade kul och njöt av varandras sälskap och delade med oss av varandras liv. Ändå ser vi på min vän att tankarna är någon annanstans, allt hon kan tänka på är när han kommer och om han kommer.
När väl han kommer är fokusen total och att dansa är inte ett option i fråga. Hennes svartsjuka uppkommer när hon trott att de skulle gå hem tillsammans men ser honom med en annan mitt på dansgolvet omsvärmat av obegripligt blinda personer enligt henne skulle jag tro, det ända hon ser är att hon håller på att tappa honom eller kanske redan gjort det.
Det slutar i alla fall med att hon följer med honom under mycket om och men. Väl hemma hinner de knappt ta av sig skorna innan hon blir tillsagd att gå. Vilsen och förvirrad traskar hon ut genom dörren och hoppar på T-banan. Lite tårar och funderingar och sedan ringer telefonen och han är i andra sidan och ber henne att komma tillbaka. Som en förtrollad flicka som bara vill leka med sin docka springer hon antagligen tillbaka i hopp om en bättre gång.
Hon vaknar upp går hem och undrar om det blir någon mer gång. Men tror att det aldrig kommer att bli mer..
Jag kan inte sluta fundera på vad det finns i oss tjejer som gör att vi faller tillbaka om igen hos den man vi åtrår så fruktansvärt. Varför kan vi inte bara inse att det aldrig blir verklighet?
Sorry Girl. I love you och Jag har själv gjort samma misstag med du vet vem...
Kommentarer
Trackback
